I skuggan av senare händelser så fick jag ett infall att kicka igång bloggen igen, detta innebär nog inte att jag kommer blogga regelbundet utan det kommer nog ske sporadiskt, även om det är ett väldigt bra tag sen jag bloggade senast. 

Ingen av oss har väl missat vad som nyligen har hänt i Stockholm. 

Det var en fruktansvärd händelse, det råder det inga tvivel om och mina tankar finns hos de drabbade och deras anhöriga. 

All respekt till dem och till vad de har gått igenom. 

Timmarna efter det inträffade så gick internet på högvarv, teorier, rykten osv florerade på alla olika sidor och uttalanden från politiker och poliser dök upp och försvann på löpande band, försvann då det visade sig att de inte var sanna. 

Stefan Löfven gick ut och sa att "Det finns inga tvivel om att det rör sig om ett terrorattentat". 

Jag visste mest troligt inte lika mycket som Hr Löfven vid det tillfället så jag kan inte säga exakt vad han baserar sitt uttalande på men det kändes som att han hade aningen bråttom att måla upp en bild av vad det inträffade berodde på. 

Det känns lite grann som att det finns en viss prestige i att som land bli utsatt för ett terrorattentat, att man sätts på kartan av det. 
Ursch, jag kan då tänka på en väldigt massa saker jag hellre råkar ut för för att hamna på kartan, jag är hellre en del av en bortglömd nation än att sättas på kartan av något sånt faktiskt. 

Än nu några dagar efter det inträffade så tycker jag att informationen om bakgrunden bakom attacken är lite smal och kan inte själv bestämma mig för vad jag ska kalla det. 

En man har gripits skäligen misstänkt för inblandning, en annan misstogs för att vara den misstänkte och fick sitt ansikte uthängt och delat på div facebook-flöden och är nu ursinnig, MED RÄTTA, på detta. 

Att bli uthängd på sociala medier kan vara livsförödande och att bli uthängd för något man inte har gjort är minst sagt orättvist. 

De som varit en del av drevet försvarar sig med att säga saker i stil med "Men han är ju muslim och en del av bla bla bla" 

Det spelar ingen roll, han hade inget del i det inträffade och har heller inte gjort sig skylldig till något annat brott så han ska inte behöva utsättas för något sådant. 

Det är inte försvarbart punkt. 

Och let's face it. Det finns 1,6 miljarder muslimer i världen. 

Det betyder att om alla muslimer var terrorister så hade vi varit körda för länge sen, det är ingen åsikt bara rent sunt förnuft. 

Sen får man tycka vad man vill om religioner eller islam, det är en helt annan diskussion. 

Just nu så fylls mitt facebook-flöde av olika inlägg relaterade till det inträffade. 

1.Många vill hedra de utsatta på olika sätt och det är fint. 

2. Vissa vill hedra dem på andra sätt där själva biten om att hedra de utsatta är mindre i fokus och att måla upp en bild av gärningsmannen/männen samt deras nationalitet och religiösa tillhörighet är mer i fokus. 

3. Och vissa vill inte direkt hedra de utsatta så mycket utan mer svära sig själv fria från dem som jag nämnde i förra exemplet. 

Knappt ens hedra dem på samma sätt som de jag nämnde i första exemplet. 

Som att detta på något sätt skulle stå i konflikt med deras åsikter eller tro. 

De förstnämnda har jag inget som helst problem med. 

De gör inget fel alls, de gör det som man förväntar sig att en sund människa skulle göra i ett sånt här läge. 

De två andra däremot... 

Egentligen är det exakt samma sak som gäller de båda så jag tycker inte att jag behöver bemöta dem var för sig. 

Det ni pysslar med är att försöka tjäna politiska poäng på en tragedi, inte något nytt det händer alltid varje gång som något sånt här händer. 

Vi såg det efter 11 september 2001, vi såg det efter Utöya 2011 och vi ser det varje gång någon som kan placeras i en viss grupp begår något illasinnat oavsett vilka anledningar de har. 

Fan om någon som kan placeras i en viss grupp snor en bil så finns det facebook-statusar där folk försöker få politiska vinklar på det. Oavsett om det är en invandrare eller en nynazist så finns det alltid någon som ska använda det till politiska syften. 

Och dessutom, när det är en incident som inte gynnar deras intresser så marginaliserar de händelsen och vill inte låtsas om den. 

Det hände efter Utöya, då vissa grupper inte ville erkänna det för att gärningsmannen var en vit kristen norsk man och det händer nu efter det som hänt i Stockholm för att gärningsmannen inte var en vit kristen man. 

Där är båda sidorna lika inna, de vill peka ut förrövaren när förrövaren kan placeras i en grupp de arbetar emot men inte när förrövaren kan placeras i en grupp som de antingen tillhör eller försvarar. 

Dubbelmoral much? 

Jag har inga varma känslor för någon av er, förutom möjligtvis ett brinnande hat... det är ju varmt iofs. 

Det ni gör hedrar inte någon. 

Det ni gör är lika illa som dem som tar lösa rykten och delar dem som fakta när det egentligen inte är sant. 

Ni kokar upp en stämning som är den verkliga faran för samhället. 

Som grupper som t.ex IS eller nynazistiska grupperingar tjänar på. 

De vill att det ska råda osämja, de vill att det ska vara kaos i världen för då kan de nå sina mål. 

Vissa av er gör det för att gynna denna stämning och till er kan jag bara säga... go fuck yourselves. 

De flesta av er gör det för att ni tror att ni hedrar offren men det gör ni inte. 

Ni tar fokus ifrån dem och drar det till vilda spekuleringar och svartmålning av människor som inte har något med dessa individer att göra. 

Alla som röstar på SD är inte rasister. 

Alla muslimer är inte terrorister, och ni som tror att ni i ett sånt här läge måste bevisa det är en del av problemet. 

Jag är en, relativt, vanlig människa. 

Jag har mina glädjen i livet, jag har mina mödor.

Jag tycker att det finns problem med hur politiker väljer att hantera frågor som flyktingmottagning, kriminalitet och fattigdom

och jag tycker att politikerna skall ta ansvar över dessa frågor.

Jag tycker också att det är galenskap att döma en människa baserat på saker som kön, läggning, ålder, etnicitet och religion.  

Och precis som majoriteten av världens muslimer och majoriteten av de som röstar på SD så vill jag bara leva mitt liv i fred och frihet. 

Något som de flesta människor borde vilja men som vissa människor inte tycker gynnar deras intressen. 

Tänk er för. 

Hedra de döda. 

Nu ska jag försöka somna om för att stiga upp vid den här tiden, det är galet. 

Eller nja, jag tycker ju inte om att gnälla.

Jag är ganska bekväm med att vara singel, har varit det nu ett tag och är van vid det.

Men jag kan ju inte hjälpa att sakna den där ganska stora delen av ens liv, speciellt på kvällarna när det är dags att varva ner, sen är det också jävligt skönt att ha någon som klappar en på axeln när det blir lite tungt, vilket för en ensamstående trebarnsfar är ganska ofta.

Då var det en grej som jag känner igen mig mycket i, det är en låt jag hörde i en film.

I'm feeling nothing
But all alone
Just missing someone
I don't even know
But until I find them
I'll wait patiently
Just feeling nothing
Inside of me

And where are you baby
Where can you be
Why aren't you here
Loving me
'Cause I won't to kiss you
And make you feel right
I want to lay with you
all through the night

And I want to feel passion
I want to feel pain
I want to weep at the sound of your name
Come make me laugh
Come make me cry
Just make me feel
Alive

När livet blir slentrian och ensamheten och tristessen en vana så känns det verkligen så här ibland.

Strejken avblåst och det är jag riktigt glad för, liksom många andra kan jag tänka mig.
Jag hoppas bara att kommunalarbetarna fick ut så mycket som möjligt av det då de verkligen förtjänar det. 

Nu tycker man kanske att detta kan förpassas till historien och vi går vidare lättade av att vi undvikit denna kris som strejken hade kunnat innebära... Eller?

NEJ!

Nu tycker jag att vi ska gå till botten med kommunernas agerande under detta och med det så menar jag hur de gick ut och uppmanade föräldrar att skicka med sina barn matsäck till skola/förskola med ultimatumet att annars blir de utan mat samt att de även påstod sig ha dispens från skolverket, något som de fullständigt saknar grund för att påstå.

Kommunen har enligt skollagen ansvar för att barnen får mat i skola/förskola, detta är alltså en lag som de inte får strunta i då det är ett brott att göra så!

Skolmaten är dessutom betalad kollektivt av skattebetalarna och nu tycker kommunen att vi ska betala för det en gång till?!

Att sen uppmana föräldrarna att skicka med barnen mat är som att uppmana till strejkbryteri och att spela på föräldrarnas samvete med att säga att barnen annars får vara utan mat är rent av sjukt.
Kommunen försöker smita undan sitt ansvar och spara in pengar genom att spela på föräldrarnas oro för sina barn och detta är något som kommunen ska stå till svars för!

Något som jag också reagerar starkt över är alla föräldrar som bara spelar med och gör som kommunen säger, när ni gör detta så gör ni en otjänst mot de föräldrar som står på sig och inte minst gentemot de strejkande.
Har ni ingen skam i kroppen eller kan ni bara inte tänka själva? Ska ni hoppa när kommunen ber om det eller kanske tillochmed fråga hur högt?

Jag är otroligt besviken på både kommunen, som jag inte kan påstå att jag är så värst överraskad om hur lågt de kan sjunka, och de föräldrar som viker sig under trycket trots alla uppmaningar från både kommunal och andra föräldrar som både ber er stå tillsammans och säga nej och dessutom ger er råd om hur ni ska gå tillväga.

Detta är både en ljus och en mörk dag.

Såg ett avsnitt av MASH ikväll, som alla andra kvällar, som verkligen fick mig att gråta. 

Jag älskar MASH, speciellt när jag mår dåligt. 

Det som talar till mig är att i ett krig, långt hemifrån med död runtomkring sig så kan folk fortfarande hålla modet och inte minst humorn uppe. 

Detta avsnittet heter Sons & bowlers och handlar om två historier egentligen, gänget har en bowlingturnering mot marinkåren och Hawkeyes pappa har blivit inlagd för operation, det sistnämnda är vad som väckte känslor hos mig. 

Något som också gav mig en varm känsla i magen var att Winchester fanns där för Hawkeye hela tiden och visade mer känslor än han någonsin gjort tidigare i serien, det var faktiskt ett vackert ögonblick. 

Hawkeye sade en sak åt Winchester som jag verkligen tog till mig: 

‎"I mean I've said it a thousand times; talk to you later dad, I love you. But I never told him, that I mean it. That I really do... love him with a love that I could never feel for anybody else in the world. What if he dies now without me never having the chance to say it to him."

Det som gör att det tog så hårt på mig var att.. Jag har aldrig sagt det åt min far, jag älskar dig, alltså. 

Meningen i sig är något som jag har svårt för att säga om jag inte verkligen menar det och jag och min far hade inte den mest känslosamma relationen vilket gjorde att tillfälle för att säga något sånt aldrig kommit upp.

Men jag önskar verkligen att jag sagt det.. åtminstone på slutet men just då så visste jag inte vad jag skulle säga eller göra.. Att se min far som en gång i tiden var en stålman för mig, ligga och tyna bort och dessutom ta min hand, det var för mycket för att jag skulle veta ut eller in. 

Något som också väckt starka känslor hos mig på sistone är när jag första gången hörde Jag & min far med Magnus Uggla (inte han som skrivit låten, jag vet men jag föredrar hans version). 

Mycket i den låten påminner om min far och hur allt slutade. 

Jag önskar jag varit där sista tiden, att jag tagit mig i kragen och stannat.. I efterhand så känns det inte som att något duger som anledning till att jag inte stannade men det är svårt när man har 3 barn och jobb att gå till, att då stanna på sjukhuset som är 30 mil hemifrån... men ändå. Jag borde stannat det vet jag men man är ju alltid efterklok.. 

Det är nu över ett år sen han dog och jag har fortfarande inte hanterat det, jag önskar jag visste hur men... Jag vet inte. 

Jag behöver nog hjälp att släppa ut det men jag är för envis för att be någon om den hjälpen, jag känner mig bara jobbig. Måste dessutom vara någon som jag litar på och det finns få. 

Ja jag inser ironin att jag skriver om det på min blogg men det är inte samma sak. 

Nåja.. En whisky till och sen sova. 

Förövrigt jävla god whisky! Minns dock inte namnet och jag är för jävla slö för att gå till skåpet och kolla innan jag trycker på "spara inlägget" 

Gonatt. 

"Du är den vi hoppas på, du är den som kan ta tag i saker"

Vad jag är less på att höra det.. Ja vad annars skulle jag göra?

Alla beter sig som jävla snorungar och härjar till höger och vänster och vem är det som får städa upp och ta hand om allt?

"Pallar inte" "Fixar det inte"

Inte en jävel bryr sig om hur trasig jag är.

Men ja. Jag tar mitt ansvar och jag ser till att få allt att funka, jag biter ihop och fortsätter kämpa för vad har jag för val? Jag är fullt medveten om vad som händer den dagen som mina knän viker sig men vad annat kan jag göra än försöka ignorera det.

Jävla skit..

Ibland vill jag bara gå upp på ett högt berg och skrika tills jag exploderar.

Men det får jag inte.

Så var det över med sommaren och tjong var det höst igen
med samma gamla trötta attribut
det är inget nytt att det blir höst men inte heller någon tröst
att veta att man har mått så här förut
Jag drar halsduken allt hårdare runt om min hesa hals
tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
det är väl inte det att något gör mig ledsen
det är väl mera det att inget gör mig glad
var god ta plats på nedstämdhetsexpressen
enkel resa emot melankoliastad

Visst borde jag ta mig i kragen leva ut och fånga dagen
festa till och prova bungyjump
vara här och nu och mitt i livet men själva initiativet
sitter märkligt fast som i en kramp
så jag tror att det blir jag och teven även denna kväll
det känns för övrigt ganska skevt att gråta i en karusell
blir mest beklämd utav upplevelsestressen
visst vill jag vara med dem men vet inte vad
så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
i hundrafemti knyck mot melankoliastad

du säger att tröttheten mitt hjärta rymmen ja just den typen av bekymmer
lider många människor av idag
men du har svårare för att beskriva vad som är det positiva
med att det finns fler som mår som jag
för jag skiter i om jag är en av många tusental
det gör ju inte mindre ont för att smärtan är normal
själva omtanken ökar bara pressen
det smakar skuld om varje kopp med varm choklad
man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen
man åker ensam emot melankoliastad

du säger att du saknar mig jag saknar saknaden i sig
hur vackert hur fult allting var
och när allting kommer ikring är allting bättre än ingenting
men ingenting är allting jag har kvar
nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till
och jag reser långsamt på mig det är väl inte att jag vill
men vi är framme vid det slutliga adressen
dags att ta plats i skuggfigurernas parad
en hållplats för nedstämdhetsexpressen
vi är framme i melankoliastad

här går jag genom gråa gränder över askbeströdda stränder
tunga steg i stillestånden höst
genom tjock och klibbig dimma var minut känns som en timma
när jag plötsligt minns det sista av din röst
du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit
ja då kommer du att minnas du är bara på visit
jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst
och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst
men jag finns kvar på andra sidan av processen
och du ska återvända som du alltid gjort
det går returresor med nedstämdhetsexpressen
dem går stadigt men inte lika fort
dem går stadigt men inte lika fort

Så förbannat egocentrisk och omogen.

Står det mellan dig och någon annan så vet man direkt vad som går först.

Jag hatar dig, det tål att sägas.

Man kan tro att det är jag som ligger bakom regnet för så är mitt humör just nu.. Kanske saknas åska dock.

Ännu en ung människa död av droger.

Ännu ett liv som slocknar innan det ens börjat på riktigt.

Jag kände inte denna person men det gör inte att jag tycker det är mindre hemskt och jag har än så länge begravt tre vänner på grund av droger och varje gång tänker jag samma sak.

NÄR FAN SKA NI ÖPPNA ÖGONEN?

All respekt till den bortgångne och de anhöriga men jag kan inte vara tyst när jag är så förbannad som jag är.

ÄR NI JÄVLA DUMMA I HUVUDET ELLER HAR NI KNARKAT BORT FÖR MÅNGA HJÄRNCELLER FÖR ATT TÄNKA LOGISKT?

Era polare faller som flugor och vad gör ni? Ni fortsätter att trycka i er skiten!

Alla lever i illusionen att ni kommer att överleva, att ni kan ta med måtta och att det ni håller på med är säkert men ni ljuger för er själva!

En dag är det eran tur om ni inte slutar.

Och vad uppnår ni? en stunds flykt från verkligheten och ni offrar eran hjärna och eran hälsa.

Jävla pundare, börja tänka!