Jag har aldrig förstått mig på fjortisar som står och gråter framme vid scenen när Fjoll-Danny eller Tönt-Kevin står och viftar på höften inför de skrikande 13-åriga barnen och sprider samma producerade dynga som alla andra konstgjorda artister.

Igår fick jag äntligen bevittna guds existens och då menar jag inte någon gubbe i klänning eller en hand från skyn utan the one and only Lemmy! och jag måste säga att lyckotårarna var inte långt borta.

Jag var 12 år när jag fick min första cd med Motörhead, det var någon bootleg-kopia av Ace of spades som dök upp i cd-stället på farsans mack och självklart var jag först med att hitta den.

Basintrot på Ace of spades fick mig att rysa (en låt som jag många år senare lärde mig att behärska på bas) och en ny värld öppnades.

Nu 14 år senare har jag fått se dem live, inte samma uppsättning som på skivan jag först lyssnade på men med samma otroliga basist/sångare som frontperson, och upplevelsen var otrolig.

När de drog igång med introt på Bomber så slog mitt hjärta ett extra slag och jag var hög på rock 'n roll! 

Jävligt nog fick jag inte chansen att skaka hand med honom men detta ska inte vara sista gången jag får en sådan upplevelse, det kan jag lova!

Lemmy! Dont you fucking die before I get to shake your hand!

Och jag måste tillägga att jag ändå aldrig kommer förstå mig på fjortisarna vid scenen.

Avslutar med ett citat från filmen Airheads:

Who would win in a wrestling match between Lemmy and God?

Trick question, Lemmy IS God!