"Du är den vi hoppas på, du är den som kan ta tag i saker"

Vad jag är less på att höra det.. Ja vad annars skulle jag göra?

Alla beter sig som jävla snorungar och härjar till höger och vänster och vem är det som får städa upp och ta hand om allt?

"Pallar inte" "Fixar det inte"

Inte en jävel bryr sig om hur trasig jag är.

Men ja. Jag tar mitt ansvar och jag ser till att få allt att funka, jag biter ihop och fortsätter kämpa för vad har jag för val? Jag är fullt medveten om vad som händer den dagen som mina knän viker sig men vad annat kan jag göra än försöka ignorera det.

Jävla skit..

Ibland vill jag bara gå upp på ett högt berg och skrika tills jag exploderar.

Men det får jag inte.