Såg ett avsnitt av MASH ikväll, som alla andra kvällar, som verkligen fick mig att gråta. 

Jag älskar MASH, speciellt när jag mår dåligt. 

Det som talar till mig är att i ett krig, långt hemifrån med död runtomkring sig så kan folk fortfarande hålla modet och inte minst humorn uppe. 

Detta avsnittet heter Sons & bowlers och handlar om två historier egentligen, gänget har en bowlingturnering mot marinkåren och Hawkeyes pappa har blivit inlagd för operation, det sistnämnda är vad som väckte känslor hos mig. 

Något som också gav mig en varm känsla i magen var att Winchester fanns där för Hawkeye hela tiden och visade mer känslor än han någonsin gjort tidigare i serien, det var faktiskt ett vackert ögonblick. 

Hawkeye sade en sak åt Winchester som jag verkligen tog till mig: 

‎"I mean I've said it a thousand times; talk to you later dad, I love you. But I never told him, that I mean it. That I really do... love him with a love that I could never feel for anybody else in the world. What if he dies now without me never having the chance to say it to him."

Det som gör att det tog så hårt på mig var att.. Jag har aldrig sagt det åt min far, jag älskar dig, alltså. 

Meningen i sig är något som jag har svårt för att säga om jag inte verkligen menar det och jag och min far hade inte den mest känslosamma relationen vilket gjorde att tillfälle för att säga något sånt aldrig kommit upp.

Men jag önskar verkligen att jag sagt det.. åtminstone på slutet men just då så visste jag inte vad jag skulle säga eller göra.. Att se min far som en gång i tiden var en stålman för mig, ligga och tyna bort och dessutom ta min hand, det var för mycket för att jag skulle veta ut eller in. 

Något som också väckt starka känslor hos mig på sistone är när jag första gången hörde Jag & min far med Magnus Uggla (inte han som skrivit låten, jag vet men jag föredrar hans version). 

Mycket i den låten påminner om min far och hur allt slutade. 

Jag önskar jag varit där sista tiden, att jag tagit mig i kragen och stannat.. I efterhand så känns det inte som att något duger som anledning till att jag inte stannade men det är svårt när man har 3 barn och jobb att gå till, att då stanna på sjukhuset som är 30 mil hemifrån... men ändå. Jag borde stannat det vet jag men man är ju alltid efterklok.. 

Det är nu över ett år sen han dog och jag har fortfarande inte hanterat det, jag önskar jag visste hur men... Jag vet inte. 

Jag behöver nog hjälp att släppa ut det men jag är för envis för att be någon om den hjälpen, jag känner mig bara jobbig. Måste dessutom vara någon som jag litar på och det finns få. 

Ja jag inser ironin att jag skriver om det på min blogg men det är inte samma sak. 

Nåja.. En whisky till och sen sova. 

Förövrigt jävla god whisky! Minns dock inte namnet och jag är för jävla slö för att gå till skåpet och kolla innan jag trycker på "spara inlägget" 

Gonatt.